Att äta eller ätas – det är ögonen som avgör

Att äta eller ätas – det är ögonen som avgör

Ett sällsynt foto på en jättebläckfisk, taget av en japansk forskare.

Ett sällsynt foto på en jättebläckfisk, taget av en japansk forskare.  Foto: Koji Sasahara / AP

“Varför har du så stora ögon mormor”, frågade Rödluvan i sagan. Det visade sig vara en högst relevant fråga med tanke på att vargen, utklädd till mormor, var på väg att äta upp Rödluvan.

En ganska orealistisk saga, med tanke på att vargar nästan aldrig angriper människor.

Exakt samma fråga ställde Lundabiologen Dan-Eric Nilsson till två bläckfiskar. Och inte vilka bläckfiskar som helst,

utan de två största som vetenskapen någonsin har dokumenterat ordentligt. Den ena var av arten kolossalbläckfisk och drogs upp av fiskare från Nya Zeeland för fem år sedan. Fiskarna hade sinnesnärvaro nog att frysa ner bläckfiskens ögon, så att Dan-Eric Nilsson och hans medarbetare kunde studera dem i detalj. Forskargruppen har dessutom haft tillgång till ett foto som fiskare på Hawaii tog på en rekordstor jättebläckfisk som de drog upp i början av åttiotalet.

Båda bläckfiskarna hade ögon större än fotbollar – omkring 27 centimeter i diameter.

Inget annat djur kommer i närheten av en sådan ögonstorlek. De största blåvalarnas ögon är till exempel bara en tredjedel så stora. Jättebläckfiskarna måste ha mycket goda skäl, eftersom ögon är dyra för kroppen att bilda och upprätthålla. Många forskare har grubblat över orsaken.

Nu verkar Dan-Eric Nilsson och hans medarbetare ha löst mysteriet, med hjälp av matematiska beräkningar. De publicerar sina rön i senaste numret av tidskriften Current Biology[1].

Det handlar inte om att äta, som vargen i sagan om Rödluvan. Utan om motsatsen – att slippa ätas. Jätte- och kolossalbläckfiskar tycks ha utvecklat sina gigantiska ögon för att kunna upptäcka sin värsta fiende kaskeloten i tillräckligt god tid.

Vi talar om ett drama som utspelar sig i haven på över 600 meters djup, där en ytterst liten del av ljusets strålar kan nå ned. Men när kaskeloten rör sig i hög hastighet bildas ett svagt ljus. Om man har ögon större än fotbollar går detta ljus att urskilja genom vattenmassorna på ungefär 120 meters håll – tillräckligt för att hinna undan i de flesta fall.

Man har däremot ingen glädje av gigantiska ögon när det handlar om att hitta föda eller en sexuell partner i närområdet.

Jättebläckfiskarnas gigantiska ögon är ett slående och vackert exempel på vilka märkliga formationer som evolutionen kan utveckla när den får tillräckligt med tid på sig. Det behövs ingen intelligent skapare, det räcker med evolutionens två grundläggande mekanismer:

1. Inom varje generation av en befolkning (till exempel av jätte­bläckfiskar) finns en viss genetisk variation.

2. De som klarar livhanken och får överlevande avkomma för sina anlag vidare till nästa generation.

Dan-Eric Nilsson är illa omtyckt av många så kallade kreationister (personer som hävdar att man ska tolka Bibelns skapelseberättelse bokstavligt). Han har nämligen slagit hål på ett av deras mest snärtiga argument. ”Hur skulle evolutionen kunna skapa något så sofistikerat som ett öga? Det är klart att det behövs en Skapare till det.”

Sanningen är att evolutionen i parallella utvecklingslinjer har utvecklat en lång rad olika slags ögon. Dit hör till exempel insekternas fasettögon, våra egna däggdjursögon och jättebläckfiskarnas fotbollsögon.

Beräkningar av Dan-Eric Nilsson visar att evolutionen klarar av att utveckla dessa ögon på mindre än en miljon år. Och bläckfiskar har funnits i åtminstone 500 miljoner år, så det har funnits gott om tid för modellerna att finslipas.

Och för övrigt har evolutionen utvecklat ännu större ögon en gång tidigare. Fisködlorna ichtyosaurierna som levde för 245–90 miljoner år sedan hade ibland ögon som var 35 centimeter i diameter – stora som badbollar.